Idag lider runt 25 procent av alla barn i västvärlden av långvarig smärta. Det betyder att de har ont minst en gång i veckan under en tremånadersperiod. För flickor och pojkar över 12 år, är det vanligast med huvudvärk och magsmärtor och för barn under sex år är buksmärta och ont i extremiteterna det vanligaste. De flesta av dessa barn har ett gott självomhändertagande och behöver kanske inte uppsöka sjukvården. Men runt sju procent har en hög smärtintensitet som påverkar deras fysiska och psykiska mående och daglig funktion. Ulla Caverius är smärtläkare på smärtrehabiliteringens barnmottagning, Skånes universitetssjukhus och doktorand i forskargruppen Rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet. I ett forskningsprojekt undersöker hon vilka de gemensamma faktorerna är hos de barn som söker till smärtmottagningen:

– Barnen som kommer till oss har blivit grundligt utredda och man hittar ingen bakomliggande orsak som förklarar smärtan, utan det handlar oftast om en översignalisering från smärtsystemet. Samtidigt är hjärnan extra vaksam på smärta, som upplevs som hotfull. Det är inte farligt, men hjärnan agerar som vid en akut smärtsituation, vilket självklart är obehagligt, säger Ulla Caverius.

Till smärtenheten kommer en bråkdel av alla barn med långvarig smärta, men de har generellt en komplex smärtproblematik och psykisk ohälsa. Hälften av dem som söker har ont på flera ställen, lider av sömnproblem och visar uttalade tecken på nedstämdhet och ångest. Neuropsykiatrisk samsjuklighet som autism och ADHD är vanligt.

–­ De är också borta från skolan minst en dag i veckan och de flesta betydligt oftare än så. De undviker kanske aktiviteter på grund av rädsla för att de ska förvärra smärtan, vilket i förlängningen kan medföra att de förlorar sin sociala plattform. Det är viktigt att barn har en fungerande social kontext för att hitta självkänsla och skapa struktur. Utan det blir det snabbt en nedåtgående spiral. Två och en halv gånger fler flickor än pojkar, drabbas långvarig smärta. I vuxenstudier finns det belägg för ärftlighet bakom vissa smärttillstånd hos kvinnor, men hos flickor har man inte hittat några tydliga samband.

Barn med smärta är en heterogen grupp att bedriva riskfaktorforskning på, inte minst på grund av de stora skillnaderna i ålder – en tvååring kan till exempel inte jämföras med en 16-åring, menar Ulla Caverius.

– Målet för de barn som kommer till oss är att smärtan ska ta mindre plats i deras liv. Många har haft ont länge och förlorat hoppet om att få hjälp. Smärtan styr barnets liv och skapar rädsla och isolering. Vi vill erbjuda något annat. Oftast kan vi inte ta bort smärtan, men genom beteendeinriktade insatser kan vårt smärtteam hjälpa barnet att återfå sitt liv.
 
Ytterligare en forskningsstudie pågår där Ulla Caverius studerar hur korrelationen mellan hur föräldrarnas syn på smärtan påverkar barnets tankar och beteende. Våra föräldrar påverkar det mesta vi lär oss som barn och att hantera smärta är en del av det. Får man stanna hemma i sängen när man har huvudvärk, eller är det bara att gå iväg till skolan och göra så gott man kan?

– Beteendeförändringar är något som sker långsiktigt och föräldrarna är en stor del i den förändringen. Om barnen kommer i kläm mellan föräldrarnas inställning till smärta och vad vi på smärtenheten vill förmedla, blir det en hopplös situation för barnen. Kan vi förhindra barn med långvarig smärta från att bli en vuxen patient, har vi vunnit enormt mycket - både genom att förhindra onödigt lidande och rent samhällsekonomiskt, avslutar Ulla Caverius.
 
Den aktuella studien för vilken forskargruppen har preliminära resultat heter ”Characteristics of Childen and Adolescents with Persistent Pain and their Parents in a tertiary Interdisciplinary Pediatric Pain Clinic in Sweden: Method, Cohort Demographics and Preliminary Results.”