Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Inga Marie Nilsson

Blodets koagulation

Medicinska kliniken Malmö Allmänna sjukhus 11 maj 1956.

Inga Marie Nilssons forskning om blodets koagulationsmekanismer gav Malmökliniken internationellt rykte. Sjukrummet på Medicinen i Malmö är nästan fullt av människor i vita rockar. Mitt bland dem ligger en blek flicka, 16 år gammal. Hon har menstruation sedan några dagar och håller på att förblöda. Orsaken är en okänd form av blödarsjuka. Den har hon haft länge men blödningarna har tidigare gått att stoppa, det har varit sårskador och tandblödningar. Men menstruationen ser ut att besegla hennes öde. Behandling i Örebro och Stockholm har inte haft effekt. Nu sprutas ett tidigare aldrig använt preparat intravenöst på flickan. Nästan genast upphör blödningarna. Alla kan se det. Ett under har hänt, dagen är 11 maj, året är 1956. En epok i koagulationsforskningen i Malmö har börjat.

Den forskare som kommit på den nya behandlingen hette Inga Marie Nilsson. Hon var då 33 år gammal och hade disputerat för ett par år sedan. Inga Marie var så nervös att hon inte vågade vara med i rummet när den första sprutan gavs. Men hon trodde bergfast på att det nya preparatet innehöll en faktor som kunde återge flickan en normal blodkoagulation. Preparatet var framställt i Stockholm i samarbete med kemisterna Birger och Margareta Blombäck. Det var så rent som man kunde begära. Men första gången man sprutar ett nytt preparat på en människa finns alltid en osäkerhetsfaktor.

Man kunde inte räkna med att ge patienten det nya preparatet mer än några dagar. Men det räckte till för att göra det möjligt att avlägsna den viktigaste blödningskällan, nämligen livmodern. Sedan kunde patienten klara sig i många år; hon gick nyligen i pension. Hon kunde aldrig få några egna barn men en adopterad flicka ger henne stor glädje i livet.

 

Diagram med data som beskriver blödning, koagulation och behandling.

 

Medicinska kliniken i Malmö var vid det tillfället förmodligen landets ledande. I spetsen stod den förste professorn där, Jan Waldenström; han var då 50 år gammal och på höjden av sin gärning. Det var han som hade ”upptäckt” Inga Marie Nilsson och varit hennes mentor. Hon skulle inte svika förtroendet. Under sin aktiva tid stimulerade hon forskning över blodets koagulationsmekanismer så att Malmökliniken fick internationellt rykte. Intresset spred sig till flera andra kliniker på sjukhuset. Mest berömd blev den kliniskt kemiska forskningen under ledning av Carl-Bertil Laurell och hans elever. De klarlade dels verkningsmekanismen för Waran, det vanliga blodförtunningsmedlet som användes för att förebygga blodpropp, dels avslöjade de orsakerna till en ärftlig form av blodproppssjukdom.

 

Jan Waldenström framför griffeltavla.

Jan Waldenström under en konferens i New York 1963.

En av Inga Marie Nilssons elever, Ulla Hedner, arbetade vidare med olika typer av koagulationsfaktorer. Hennes viktigaste bidrag var att lansera den s k faktor VII för behandling av allehanda svårbemästrade blödningstillstånd. Faktor VII är en försäljningssuccé i miljardklass för det danska företaget Novo.

 Text: Håkan Westling

 

Porträtt Inga Marie Nilsson. Foto.

Inga Marie Nilsson

Löpsedel tidingen Arbetet med nyhet om blödarsjuka. Faksimil.

Arbetets löpsedel 11 januari 1993.