Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Claes Lundgren och Stephan Lichtneckert

Tuggummi och rökning – bakgrunden till Nicorette

”Hur kom ni på detta med Nicorette?” Professor Claes Lundgren (nu i USA) svarar att tankarna om ett narkomant beroende av nikotin hade legat och malt i hans huvud ganska länge när han 1968 besöktes av den amerikanske forskaren dr Edward Lanphier. Denne skulle studera forskningen vid den Flyg- och Navalmedicinska avdelningen på Fysiologiska institutionen. Lanphier hade vid tillfället en ganska besvärlig luftvägsinfektion. Men trots slem och hosta fortsatte han sitt vanliga kedjerökande – den ena cigaretten tändes på stumpen av den föregående.

Claes Lundgren föreslog Lanphier att pröva den medicin mot rökning som ofta tillämpades i u-båtsvapnet, nämligen tuggtobak eller snus. I tobaksaffären på Bankgatan inköptes ett par paket av den starkaste tuggtobaken. Den bestod små mörkbruna kladdiga bitar. Lanphier lade genast in en ”pris” – och den var slutet på hans rökning. Han kallade sedan kärleksfullt de små bitarna för ”the mouse droppings that saved my life.”

Claes Lundgren och hans kollega Stephan Lichtneckert testade ibland övertryck med syrgasandning på marin personal. Då var rökning strängeligen förbjuden på grund av brandrisken. Men försökspersonerna klarade av sitt rökbegär genom att använda tuggtobak. Tillsammans med Ove Fernö, forskningschef på Leo i Helsingborg utvecklade de ett alternativ till tuggtobak, nämligen nikotinhaltiga tuggummi. De var övertygade om att rökbegäret ofta var ett rent nikotinberoende och kunde betraktas som ett slags narkomani.

 

Skylt eller diplom som beskriver innovationen nikotinhaltiga tuggummin. Faksimil.

En facsimile av upptäckten.

På kliniskt fysiologiska avdelningen på Universitetssjukhuset hade man sedan några år försökt få rökare att sluta med sin ovana. Det var patienter med lung- eller kärlsjukdom som behövde hjälp. Detta var ett lämpligt klientel för att pröva nikotintuggummit på. I dubbel-blind-försök kunde man visa att nikotinhaltiga tuggummin var effektivare än sådana med placebo (de gavs en nikotinliknande pepparsmak). Det ”medicinska rådet” i Leo var till en början mycket skeptiskt till den nya uppfinningen men övertygades till slut om att nikotinsubstitution kunde vara en värdefull metod för rökavvänjning.

De forna rökarna blev alltså konverterade till ”tuggare” och det var i regel inga problem för dem att senare överge tuggvanan. Nikotintillförseln med tuggummi var ungefär lika stor som vid rökning och snusning. Men uppenbarligen var de medicinska skadeverkningarna mindre eftersom tuggaren inte exponerades för vare sig tjära eller andra skadliga produkter i röken till exempel formalin.

Nikotintuggummit döptes till Nicorette och blev en stor försäljningsframgång. Det innebar också en ny behandlingsprincip och efterföljdes av preparat med tillförsel av nikotin i andra former till exempel plåster och spray. Läkemedelsföretaget Leo gick så småningom upp i Pfizer. Detta jätteföretag har fortfarande Nicorette som ett av sina stora preparat.

Text: Håkan Westling