Två stunder på dagen är gyllene. En är tidigt, tidigt, fem, sex, helgmorgon. Kaffekoppen, bara svart, papperstidningen utslagen över köksbordet. Husets flock; människor, hundar, sover.  Endast Leanderson är vaken.
– Och man vet att alla i trygghet, alla lugna, och den här stunden är bara min.
Den andra stunden: vardagsförmiddag.
–  Man har varit ute med hundarna, hustrun har gått till jobbet, ungarna är i skolan. Och man kan ta en kaffekopp till. Bara sitta där, inte titta på klockan, bara tänka: "Jahapp, och vad ska jag hitta på idag?".

Den första juli slutar Tomas Leanderson att jobba som professor i immunologi vid Medicinska fakulteten, efter 30 år på stolen och 40 år som forskare.
–  Mitt yrkesliv har varit jädrigt kul, men det är först när man avslutar något helt, som man verkligen kan börja på något nytt. Om man hasar kvar på deltid blir det inte någon nystart.

Han har planerat för avslutet länge.
– Jag har större delen av mitt yrkesliv haft ansvar för väldigt många människor. Det ska bli skönt med ansvarspaus. Och jag har alltid varit emot att alla gamla professorer ska hasa omkring som gamla spöken i korridorerna. Man blir en stoppkloss för förändring.

Jag har aldrig varit typen som ser mig om över axeln när jag väl bestämt mig för nånting

Stridbart forskarliv

Han tror på sysslolösheten som en källa till kreativitet.
– Så nu ska jag bara vänta tills jag blir riktigt uttråkad, då hittar jag på något, fast jag vet inte vad, förutom att läsa mer, gå ut med hundarna, spela lite golf, vara ute i naturen och lösa korsord. Och så vill jag tänka mer. Vi människor är bättre på att göra än att tänka. Att tänka kan vara skräckinjagande.

Fast ännu så länge döstädar han kontoret på BMC. Han säger det med ett snett leende: "Döstädar". Sorterar travar, gallrar i högar, slänger sparat. Sådant som tyckts viktigt en gång.
– När jag går från mitt kontor för sista gången gör jag det med bara två kartonger. Allt kommer att rymmas i dem.

Ett intensivt, händelserikt och stridbart forskarliv. Bara två kartonger.
– Men jag vet hur det är, några månader efter att jag försvunnit är det knappt någon som kommer ihåg vem man var. Så funkar det. Man ska inte ha några illusioner om det.

Ingen sorg eller saknad?
–  Nej, jag har aldrig varit typen som ser mig om över axeln när jag väl bestämt mig för nånting. Och saknad?  Nej, inte efter vad det blivit att vara forskare, en hybrid mellan bilhandlare och affärsman som ska vara oerhört duktig på att uttrycka sig i skrift och söka pengar.

En av de sist i sitt slag

Som forskningen ser ut idag skulle han inte rekommendera sina barn att bli forskare.
– Mycket som görs idag går bara ut på att man skruvar lite på frågeställningarna, inte att man tänker nytt. Det drivs ju på av kraven på att publicera sig, forskning på löpande band. Produktion istället för kreation, menar Leanderson.

– Det är inte det som en gång i tiden lockade mig in i forskningen, den lite mer konstnärliga sidan av forskningen, den skapande, om jag får lov att låta lite pretentiös. Lustbetonat, en kärleksaffär. Mer av att ställa frågor, diskutera, tänka.

Han blev professor vid 34. Professor av den gamla stammen, så kallad fullmaktsprofessor, på den tiden när professorerna ännu var få, före befordransreformen (fotnot). Och idag en av de sista i sitt slag vid Medicinska fakulteten.
– Debatten om reformen var tidvis våldsam i fakultetstyrelsen där jag satt med, jag var prefekt. Jag anade den titelinflation det blivit, en minskad benägenhet för forskarna att röra på sig, byta miljö, som är så viktig för forskningen. Men chansen att göra karriär och få en fast tjänst som professor ökar om du stannar kvar på samma ställe.

Ett annat problem med reformen är att ingen riktigt tar ansvar för hela ämnen idag. I samma andetag nämner han nepotism som en fara.
– Alla håller med om att nepotism är negativt. Men alla kallar nepotism för något annat, när det gäller just dem.

Ja, han har varit stridbar. Hans far sa: "Man ska alltid vara stridbar, men aldrig stridig".
– Alltså, om man tror på någonting ska man vara beredd strida. Men man ska inte hämta näring ur konflikt. Jag har nog ansetts vara besvärligt under mitt yrkesliv, ofta hade man helst sluppit att ha med mig i olika sammanhang.

Bananskalskarriär

Till Lund kom han efter många tvära slirningar på hala bananskal. Han kallar sin karriär för en bananskalskarriär. Avhoppat tekniskt gymnasium, författardrömmar, en opublicerad roman.
– Att den aldrig gavs ut är mitt bidrag till svensk litteraturhistoria! säger han med ett litet skratt.

Avbrutna medicinstudier efter tre år, Umeå. Hans pappa sa:
– Du din... du gör aldrig nånting färdigt!

Pappa, första generationens klassresenär i familjen, fick gå på universitetet om han valde den kortaste utbildningen. Han blev brukskamrer, ekonomichef, på bruket i den lilla bruksorten Boxholm i Östergötland. Mamma, sjuksköterska från början, var hemmafru i det gula trähuset med de vita knutarna.

Tomas började forska, om typ 1-interferoner och cancer, som ett sätt att tjäna ihop till levebrödet. Det blev hans avhandling, vid 26.
– Jag älskade att vara i labbet och göra experiment. "Hur funkar det här?", tänker man. Och så klurar man ut ett experiment som ska svara på den frågan. Utifrån resultatet ställer man en ny fråga.

Sedan jobb på prestigefyllda Basel Institute of Immunology i Schweiz, dit åkte han lite på vinst och förlust. Nu var han var förälskad, i immunsystemet.
– Det är så komplext och fascinerande, ett helt fantastiskt system!

Forskningen har mycket att lära av näringslivet: projektarbete där man jobbar i grupp mot gemensamma mål i företagets namn, istället för i sitt eget, där egot får styra

En fin klubb

Lektor i Uppsala. Och så professor i Lund som startade upp Medicinska fakultetens sektion för immunologi.
– Jag kände inte en käft här. Det som var slående var att ingen tyckte det var särskilt kul att man kom. Jag har nog känt mig lite utanför här i alla år. Funderade ett tag på att flytta vidare på grund av det. Det tog många år innan jag klurade ut hur Lund fungerade.

Lund var som en fin klubb där det var svårt att ta sig in i gemenskapen.

I många år var Tomas Leanderson forskningschef och sedan VD för biotech-företaget Active Biotech. Med en fot i varje läger säger han sig ha fungerat som en översättare mellan två världar som inte alltid förstår varandra: forskningen och näringslivet.
– Forskningen har mycket att lära av näringslivet: projektarbete där man jobbar i grupp mot gemensamma mål i företagets namn, istället för i sitt eget, där egot får styra. Immunologfamilj, så givetvis diskuteras Covid-19 just nu varje dag hemma med frun, Karin, professor i cancerimmunologi. Egentligen vill han inte alls säga vad han tycker i frågan. Tycker inte att det behövs fler Corona-experter.
– De poppar upp som svampar ut jorden nu, alla vill passa på att få lite ljus på sig. Det är så man skäms. En forskares jobb är att inte veta. Medan många forskares identitet är att de tror att de måste veta.

Vi tog inte i hand när vi hälsade, är du försiktig i Corona-tider?
– Det är av hänsyn jag håller avstånd. Tror det är mycket slump, om man smittas. Om man ska vara fullständigt på säkra sidan hela tiden blir man tokig. Man får lägga sig på en nivå som är rimlig.

När kommer vaccinet?

– Med lite tur, hösten 2021, men i så fall har det gått fort.
Mer än så vill han inte säga om den saken.

Men han har lite tips till nya forskare:

1. Man ska välja att bli forskare utifrån lust. Man ska verkligen känna att man brinner för forskningen för det är ett väldigt ensamt och väldigt otacksamt jobb på många sätt.
2. Våga gå din egen väg. Och för att göra det måste man göra sig oberoende av andras bekräftelse och klappar på axeln. Tryggheten vinner man om man har den inom sig själv.
3. Flytta runt och se olika miljöer inom ramen för jobbet. Det är bra för forskningen att se hur olika människor tänker. Bra för kreativiteten.

Åsikterna som delas i denna artikel är Tomas Leandersons.