Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Fernströmpriset 2008

Stora Fernströmpriset till forskning om lokalsinnet

Alla djur behöver ha lokalsinne, det vill säga förmågan att hitta fram till maten, till hemmet eller till en möjlig partner. Men var och hur lagrar hjärnan lägesinformationen, och hur fungerar dessa inre kartor? Det är de forskningsfrågor som sysselsätter Edvard och May-Britt Moser, professorer vid Kavli Institute for Systems Neuroscience vid Norges Teknisk-Naturvitenskapelige Universitet i Trondheim. Paret Moser får nu Fernströmstiftelsens Stora nordiska pris på en miljon kr.

Skeppsredare Eric K. Fernströms stiftelse har sin bas vid medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Den delar varje år ut dels ett Stort nordiskt pris, dels lokala priser på 100 000 kr till yngre forskare vid Sveriges sex medicinska fakulteter. Paret Moser får årets stora pris för "sina banbrytande studier av de mekanismer i hjärnan som bestämmer vår position i rummet."

Att hålla reda på var vi är hör till hjärnans mest grundläggande uppgifter. Edvard och May-Britt Moser har arbetat i tio års tid med att visa hur detta går till, vilka sorters celler som deltar, och hur lägesinformationen lagras i minnet. De har framför allt forskat på råttor, eftersom råttor är bra på att navigera och har en hjärnbark som i stora drag liknar människans.

Det ansågs tidigare att det var nervceller i en del av hjärnan som kallas hippocampus som hade ansvaret för att låta oss veta var vi befinner oss. Man hade nämligen funnit att vissa celler i hippocampus aktiverades när ett försöksdjur befann sig i till exempel en viss del av en labyrint.

Men det var inte hela sanningen. Edvard och May-Britt Moser kunde för några år sedan visa att lägesinformationen inte uppstår i hippocampus utan kommer dit från ett annat ställe i hjärnan. Detta ställe är enthorinal cortex, en del av hjärnbarken som förbinder minnessystemet i hippocampus med områden i andra delar av hjärnbarken.

I enthorinal cortex lagras lägesanvisningarna i form av ett trekantsnät: cellerna aktiveras enligt ett raster uppbyggt av trianglar. Det är ett generellt system som kan tillämpas för att bygga upp ett oändligt antal enskilda kartor, eftersom varje cell kan ingå i många olika trekantsnät. Man kan tänka sig det hela som kartor som ritas på ett millimeterpapper, och som hela tiden förändras allteftersom djuret eller människan rör sig.

Nervcellerna i nätverket har döpts till ”gridceller”. De utgör en alldeles speciell celltyp i hjärnan, som fungerar som hjärnans egen GPS. Förutom gridcellerna har paret Moser också funnit andra nervceller som är aktiva när det gäller att visa riktning och hastighet. På så vis har djuren – och vi – allt som behövs för att orientera oss i rummet.

Hippocampus har dock fortfarande viktiga funktioner när det gäller läge och plats. Det är hippocampus som har hand om de händelseminnen som är kopplade till olika platser. När man kommer till en viss plats, eller bara tänker den, så kan man plocka upp ur minnet händelser som tidigare inträffat på just det stället.

Lägescellerna i hippocampus och entorhinal cortex har också förmågan att avgöra hur långt det är mellan olika ställen. Dessa två delar av hjärnan kan arbeta i flera olika skalor, från små avstånd med mätningar i hög upplösning till stora avstånd och låg upplösning.

Detta har Mosers forskargrupp funnit genom att förse försöksråttor med tunna sensorer i hjärnan och låta dem springa efter en godsak i änden av en 18 meter lång bana. Genom att notera hur nervcellerna aktiverades längs vägen kunde man se att råttornas inbyggda avståndsskala sträckte sig mellan en halv och tio meter. Möss har visat sig ha samma skala, trots att de rör sig över mindre sträckor, och det är enligt Edvard Moser mycket möjligt att människan också har det.

Forskningen vid Kavli Institute for Systems Neuroscience i Trondheim har som mål att beskriva mekanismerna i hjärnan så att det blir lättare att skilja på normala och sjukliga aktiviteter. Edvard och May-Britt Moser hoppas också att deras resultat ska kunna bidra till utvecklingen av bättre diagnos och behandling av Alzheimers sjukdom. Denna sjukdom börjar ofta just i entorhinal cortex där gridcellerna är belägna.

Kavli Institute for Systems Neuroscience blev förra året världens fjärde Kavli-institut för neurovetenskap – en prestigefylld utnämning, med tanke på att de tre tidigare ligger vid toppuniversiteten Yale, Columbia och University of California San Diego. Det är också utnämnt till ett av Norges "Centra för framstående forskning".

Text: Ingela Björck

 

Porträtt May-Britt och Edvard Moser. Foto.
May-Britt och Edvard Moser