Huvud- och halscancer är ett samlingsnamn för flera cancerformer som uppstår i olika delar av huvud- och halsregionen. Av de 1800 som årligen drabbas, blir runt 550 diagnostiserade med orofaryngeal cancer, som är cancer i mellansvalget, halsmandlarna och tungbasen. Det är en av de vanligaste formerna av huvud- och halscancer och har tidigare varit starkt kopplad till rökning och alkohol. Under de senaste 20–30 åren har andelen fall som beror på HPV-infektion dock ökat kraftigt och idag är över 80 procent av cancerfallen en följd av HPV.
Många av dem som behandlats för den här cancerformen, lever vidare med lymfödem i huvud- och halsregionen. Lymfödem uppstår när kroppens dräneringssystem – lymfsystemet – inte transporterar bort överskottsvätska vilket gör att värtska samlas i vävnaden och orsakar svullnad. Det kan ske då lymfkörtlar opererats bort eller om lymfsystemet skadats av strålbehandling eller cytostatika. Forskarna ville därför undersöka vad som påverkade risken att få lymfödem. I studien deltog 50 patienter med en medelålder på 64 år, varav två tredjedelar var män.
– Det visade sig att tre månader efter behandling, hade 80 procent av patienterna lymfödem och efter nio månder var siffran 69 procent. Vi blev faktiskt förvånade över att det var så många som hade kvarstående problem, säger Agneta Hagren, doktorand vid Lunds universitet och kontaktsjuksköterska på Öron- näs- och halskliniken vid Skånes universitetssjukhus.
Agneta Hagren har jobbat kliniskt med patienter i många år och vet att det behövs mer information om risk för lymfödem som en följd av cancerbehandlingen. Hon tror att en av förklaringarna till bristen på information, är att det finns många andra mer besvärliga biverkningar för dessa patienter, vilket har gjort att lymfödem inte har prioriterats.
– Patienter med huvud-halscancer är de som rapporterar lägst hälsorelaterad livskvalitet. Deras cancer drabbar ett känsligt område med mycket smärta, biverkningar i form av talsvårigheter och problem med att äta, vilket i sin tur påverkar många sociala situationer. Men det är viktigt att hjälpa dem, eftersom ett förändrat utseende lätt kan ge en försämrad självbild och påverka den psykiska hälsan.
Saknas riktlinjer för att mäta lymfödem
Tidigare har ingen homogen studie genomförts för att fastställa hur många som drabbas av lymfödem efter orofaryngeal cancer. Dessutom har det saknats tydliga kriterier för vad som kan betraktas som friskt respektive sjukt, eftersom tidigare bedömningar oftast baserats på manuell undersökning av lymfödem, vilket medfört en hög grad av subjektivitet.
– När man undersöker lymfödem i ben och armar, kan man använda andra mätmetoder som volymmätning med vatten och jämföra kroppsdelen med ödem med den friska sidan. Det går av naturliga skäl inte med huvud- och halslymfödem.
Därför använde forskarna en lymfscanner som exakt mäter vätskan i huden. På så sätt kunde de ange gränstal för vad som anses vara ett lymfödem.
– I Sverige finns inga riktlinjer utan endast rekommendationer hur man ska mäta lymfödem. En följd av vår studie är att man i Södra sjukvårdsregionen nu har börjat använda lymfscanner samt de mätpunkter som vi har identifierat. Det är också en förutsättning för att man i förlängningen objektivt även ska kunna se olika utfall av insatser.
I studien såg forskarna att de personer som hade högre självskattad fysisk aktivitet (4-6 på en sexgradig skala) i mindre utsträckning drabbades av lymfödem. Personer med låg fysisk aktivitet hade alltså större risk att utveckla lymfödem. Forskarna hoppas att i framtiden kunna fortsätta studera vilken typ av fysisk aktivitet som är mest effektiv. Fram till att dessa resultat presenteras, vill Agneta Hagren framhålla WHOs riktlinjer:
– Jag tycker att de rekommendationer för fysisk aktivitet som WHO ger är en bra utgångspunkt. De innebär att man bör vara fysiskt aktiv cirka 20-40 minuter om dagen med måttlig intensitet, eller 10-20 minuter per dag i högre instensitet, samt styrketräna två gånger i veckan.