Det är inte åldern i sig som påverkar attityden till digital teknik, utan andra faktorer som formar användningen. Det visar en ny avhandling av Jens Offerman, forskare inom profilområdet Proaktivt åldrande, som disputerade den 17 september.
– Attityderna varierar mer inom generationerna än mellan dem. Äldre tycker det är viktigt att få något tillbaka, de vill se nyttan med tekniken. Yngre ser mer lättvindigt på det, men kan också vara skeptiska, säger Offerman.
Hans studier visar att utbildningsnivå och positiva attityder till teknik har större betydelse än ålder. Personer som betraktade tekniken som ett stöd för självständighet, tidsbesparing eller social samhörighet upplevde i högre grad att de var digitalt inkluderade.
När forskarna frågade gruppen med 30-åringar vad för teknik de skulle välja för att åldras aktivt, så var det inte sociala medier eller välfärdsteknik som kom på tal, utan traditionell teknik som till exempel hushållsapparater.
– Det är intressant att det slås hål på dessa stereotyper. De yngre litar inte heller blint på den digitala tekniken.
Offerman har en bakgrund inom idrottsmedicin och är särskilt intresserad av tvärvetenskapliga angreppssätt till digital jämlikhet. Han är 39 år och känner själv hur han tappat visst teknikintresse.
– Även jag känner att det är svårare att hänga med och missar man mycket då blir det ett stort steg att försöka hänga med. Blir tekniken för komplex tappar vi intresset.
Med sin avhandling vill han visa hur teknik kan stödja ett aktivt och hälsosamt åldrande genom hela livet. Tekniska lösningar kan till exempel hjälpa människor att få ett mer socialt liv.
Men personer i alla åldrar upplever att digital teknik saknar grundläggande och tydlig information om hur den fungerar. Att den är kostsam och inte hållbar ur ett klimathänseende.
– Den behöver vara hållbar under längre tid, det är helt galet att tvingas köpa nytt efter ett par år. Och kommuner och bibliotek kan skapa mer utbyte och tillfällen där man möter användarna, föreslår Offerman.
Jens Offermans studier visar också hur anpassningsbara människor är, hur teknikanvändning kan förändras väldigt fort vid en kris, som till exempel under Covidpandemin.
– Bland 3 000 respondenter ökade användningen av digital teknik i alla åldersgrupper med 60 procent, främst hos de äldsta, särskilt för kommunikation, inköp och tillgång till offentliga tjänster.
Men trots dessa beteendeförändringar förblev de grundläggande attityderna till teknik i stort sett oförändrade.
Forskning tar tid och frågan är hur teknikstudier kan göras snabbare så att de är aktuella och relevanta. Idag är AI på allas läppar, men ingick inte i de här studierna som påbörjades 2019.
– Sen ville de som vi intervjuade prata jättemycket AI. Jag misstänker att det kommer förändringar med AI som kommer spela stor roll. Utvecklingen går snabbt så forskningen måste bli snabbare.
Nu behövs longitudinella studier, där samma individer observeras och data samlas in upprepade gånger för att följa attityder över tid.
– Så att vi får med hela AI-trenden och även mäter mer hur teknik faktiskt används, i jobbet och privat. Det skulle också vara intressant att gå vidare att undersöka varför de som har bra ekonomi ändå inte anser sig hänga med i teknikutvecklingen. Den digitala klyftan kan inte enbart förklaras av tillgång till teknik, utan handlar också om individuella prioriteringar, intressen och tillgång till stöd.
Vänner, familjemedlemmar, vårdpersonal och offentliga aktörer är viktiga möjliggörare för digital inkludering.
Teknik som upplevs som komplex, dåligt förklarad eller oförenlig med ens värderingar eller livssituation avfärdas ofta. Inte på grund av ålder, utan för att den inte motsvarar användarens behov eller förväntningar. Den som inte hänger med kan förlora tillgång till samhällets grundläggande service, social gemenskap och möjligheten att leva ett självständigt liv.
– Resultaten visar att det kan drabba människor i alla åldrar – särskilt de som saknar självförtroende, stödstrukturer eller ekonomiska och sociala resurser. Det är ett samhällsansvar att säkerställa att tekniken stärker självständighet, delaktighet och jämlikhet för alla. Får vi med de äldre får vi med de andra också.
Nu krävs politiska åtgärder, långsiktiga satsningar på digital utbildning, inkluderande design som tar hänsyn till sensoriska, kognitiva och funktionella variationer.
– Behovet av strategier som tar hänsyn till människors olika erfarenheter, behov och livssituationer är akut, annars ökar ojämlikheten. Vi hoppas digital teknik ska lösa många problem speciellt inom vården, så vi måste verkligen göra något åt detta. Tekniken måste anpassas efter oss genom hela livet och designas tillsammans med användare i alla åldrar, avslutar Jens Offerman.