Att leva med diabetes innebär inte bara att hålla koll på blodsockret. Sjukdomen ökar också risken för en rad följdsjukdomar – i hjärta, ögon och njurar. Njurarna är särskilt utsatta: upp till hälften av alla med diabetes utvecklar någon form av njurpåverkan under livet. Problemet är att njursjukdom ofta är en tyst sjukdom, symtomen märks ofta inte förrän i ett sent skede. Då kan det redan vara för sent att stoppa utvecklingen och återstår gör dialysbehandling och i vissa fall njurtransplantation.
För forskaren Maria Gomez började forskningsresan inom hjärt-kärlforskningen. Med tiden väcktes nyfikenheten på hur andra organ samspelar med hjärtat – särskilt njuren, som visade sig vara en nyckelspelare i många av processerna hon studerade.
– Njuren var det organ jag hade mest respekt för, eftersom det är ett av kroppens mest komplexa organ. Så när jag fick uppdraget att koordinera ett EU-program om njursjukdom, blev det mitt mest spännande och givande projekt någonsin, berättar hon.
Hon syftar på BEAt-DKD, ett internationellt samarbete som pågick mellan 2016 och 2023 med över 30 internationella partners och en budget på 35 miljoner euro. Programmet har lagt grunden för en ny förståelse av diabetisk njursjukdom och identifierade flera lovande biomarkörer som gör det möjligt att upptäcka och följa njurarnas mående över tid. Inom projektet publicerades över 200 vetenskapliga artiklar.
Vi står inför en ny era. Det som sker nu liknar det som skedde inom hjärt- kärlsjukvården när statinerna kom, säger Maria Gomez, professor i fysiologi vid Lunds universitet.
Nya biomarkörer och precisionsmedicin
Ett av de mest lovande spåren handlar om biomarkörer som kan förutsäga hur snabbt njursjukdom kommer att utvecklas (så kallade prognostiska biomarkörer) eller om en patient kommer att svara på en viss behandling (så kallade prediktiva biomarkörer). Idag upptäcks njursjukdom hos diabetiker ofta först när mycket av njurfunktionen redan gått förlorad. Men hjälp av nya biomarkörer hoppas forskarna kunna se riskerna långt tidigare i sjukdomsutvecklingen – och sätta in behandling innan skadan är skedd. Nu testas sådana biomarkörer i ett nytt EU-projekt, PRIME-CKD, för att bedöma risknivåer – låg, mellan eller hög – för nedsatt njurfunktion. Syftet är också att kunna se hur patienter svarar på de nya läkemedel som utvecklats på senare år.
Dessa kliniska studier pågår nu på njurmottagningar i flera europeiska länder, däribland vid Skånes universitetssjukhus i Sverige. Forskningen genomförs i samarbete med bland annat företaget Renalytix, en av partnerna inom det nya EU-projektet. Renalytix har utvecklat det enda risk-testet som hittills godkänts av det amerikanska läkemedelsverket (FDA) för kronisk njursjukdom inom diabetes.
– Vi vill dels kunna upptäcka en försämring i god tid, dels ge rätt läkemedel till rätt patient. Biomarkörer kan även komma att användas för att avgöra hur ofta en person behöver följas upp i vården, säger Maria Gomez.
Målet är att dessa markörer ska kunna användas i primärvården – så att patienter med hög risk upptäcks i så pass god tid att patienten kan behandlas och förhoppningsvis slippa eller fördröja behov av dialys.
– När nya forskningsresultat ska ut i vården uppstår ofta olika hinder. Vissa är praktiska, andra handlar om hur vi kommunicerar med läkare, patienter och andra i vårdkedjan – och om hur informationen tas emot. Inom PRIME-CKD jobbar vi därför med att hitta och lösa sådana flaskhalsar, så att resultaten faktiskt kan göra nytta i kliniken. Vi kommer också att göra en hälsoekonomisk analys där vi jämför om behandling som styrs av biomarkörer kan vara mer kostnadseffektiv än dagens standardbehandling, fortsätter hon.
Att följa sjukdomens förlopp – tre tydliga förlopp
– För att förstå vilka som riskerar att snabbt försämras, följer forskare vid Lunds universitet hur njurfunktionen förändras hos varje patient under många års tid. I studien ANDIS*, där mellan 1 500–2 000 nyinsjuknade registreras varje år har forskare samlat data och följt alla nya fall av diabetes i Skåne sedan 2008. Data från ANDIS har gjort det tydligt att sjukdomen inte utvecklas på samma sätt för alla. Variationen är stor när det gäller sjukdomsförloppet både för diabetes och njursjukdom. Njuren är avancerad och har många olika celltyper. Eftersom vi i ett stort konsortium har samlat in biopsier från många olika patienter har vi kunnat profilera olika patienters sjukdomar och det lär vi oss mycket från, säger Maria Gomez.
Genom att använda maskininlärning för att analysera patientdata i registret har forskarna kunnat se olika mönster för hur njurfunktionen förändras över tid – till exempel att vissa patienters njurfunktion försämras snabbt medan andra har en långsammare utveckling.
– I stället för att bara titta på ett enskilt mätvärde kan vi se hur njurfunktionen förändras över många år. Då framträder tre tydliga grupper: en där patienterna är ganska stabila, en där de långsamt försämras, och en där de snabbt tappar njurfunktion, förklarar hon.
Att kunna skilja ut de patienter som riskerar en snabb försämring kan i förlängningen ge helt nya möjligheter att individualisera behandlingen.
– Det handlar om att kunna läsa ut data från stora populationsregister, se mönster och tolka hur hälsotillstånd och sjukdomar beter sig på gruppnivå. För att sedan kunna omvandla den kunskapen och tillämpa till enskilda personer du möter i vården, fortsätter hon.
Ett forskningsfält i förändring
Kunskapsutvecklingen inom fältet har lett till en påtaglig optimism inom njurforskningen.
– Internationella möten som tidigare dominerades av dialysföretag samlar nu dubbelt så många deltagare, läkemedelsbolag investerar igen och fler unga läkare söker sig till området. Det är en nytändning för hela fältet. Patientorganisationer engagerar sig, läkemedelsbolag vill vara med, och vi ser att det nu finns fler möjligheter att verkligen hjälpa patienter, säger Maria Gomez.
Tillsammans med Anders Christensson och Christopher Nilsson från njurkliniken på Skånes universitetssjukhus kommer Maria Gomez och hennes forskarkollegor att i en klinisk studie undersöka om biomarkörer i urinprov kan vägleda individuella terapival genom att jämföra biomarkörsstyrd behandling i jämförelse med riktlinjestyrd behandling.
– Senaste åren har ett antal läkemedel tagits fram som har visat sig kunna förhindra och minska progresstakt i kronisk njursjukdom. Det har dock visat sig att det varierar bland befolkningen hur väl man svarar på dessa behandlingar. Vi hoppas att resultaten från den kliniska studie vi nu startar kan hjälpa oss att optimera behandling av patienter med kronisk njursjukdom, säger Anders Christensson, adjungerad professor vid LU och chefsöverläkare i njurmedicin vid SUS.
Från forskning till patientnytta
Trots de stora framstegen finns en viktig utmaning: att de betydelsefulla forskningsresultaten faktiskt når fram till patienterna. Nya läkemedel med skyddande effekt på njurarna är ännu inte standard för alla.
– Det är långt ifrån alla som får de nya medicinerna, och patienternas noggrannhet till att följa medicineringen är också en utmaning. Men vi ser att biomarkörer kan hjälpa till att förändra detta, genom att det så tydligt visar risknivån för den enskilda patienten, säger Christopher Nilsson, postdoc vid Lunds universitet, ST-läkare Njurmedicin, SUS Malmö.
De nya framstegen inom njurforskningen har jämförts med statinernas betydelse för hjärt–kärlsjukdomar.
– När statinerna kom på 1990-talet förändrade de hjärt- och kärlsjukvården i grunden. Plötsligt kunde man effektivt sänka kolesterolet och kraftigt minska risken för hjärtinfarkt och stroke – något som räddat otaliga liv. På samma sätt kan de nya läkemedlen mot diabetisk njursjukdom komma att förändra hur vi förebygger och behandlar njurskador hos personer med diabetes, säger Maria Gomez.
Ett hoppfullt budskap
För patienter med diabetes och risk för njursjukdom innebär forskningen om både biomarkörer och läkemedel ett hopp. Där man tidigare bara kunde bromsa sjukdomen i bästa fall, finns nu möjlighet att upptäcka den i tid och skräddarsy behandling.
– Det här är en tyst sjukdom, men inte längre ett tyst forskningsfält. Nu händer det mycket inom forskningsfältet – och det kan rädda liv, säger Maria Gomez.
