Grattis till anslaget! Vad innebär detta för er forskning och hjärtstoppspatientvården?

Tack, det var oerhört glädjande att få beskedet. Ett anslag i den här storleken är helt avgörande för att kunna starta ett projekt som detta och det är fantastiskt att få ett kvitto på att den grupp och det nätverk vi byggt upp under många år bedöms ha hög kvalitet. Vi hoppas naturligtvis att vi ska kunna besvara de frågeställningar vi ställt upp i projektet, men vi tror också att ett ökat fokus på hjärtstoppsvård har positiva effekter bortom de specifika frågor man ställer i en forskningsstudie. Där tänker jag bland annat på neurologisk prognosbedömningen, biomarkörsprojekt och inte minst uppföljning av dem som överlever ett hjärtstopp. Vi har glädjande nog som en konsekvens av uppföljningsarbetet etablerat bra samarbete med patientorganisationer som företräder patient- och anhörigperspektivet.

Hur går ni vidare i forskningen?

I TTM3-studien kommer vi att undersöka om avancerade temperaturregleringssystem som används för att motverka feberutveckling ökar överlevnad och funktionsnivå hos patienter som drabbats av hjärtstopp. Det blir den första studien som kommer att visa om feberbehandling är gynnsam eller inte. Vi kommer även att undersöka betydelsen av nedsövning. De flesta hjärtstoppspatienter som kommer till intensivvården sövs idag under ett eller flera dygn men vi vet inte om det är bra för patienterna eller om det leder till biverkningar. Studien siktar på att inkludera 3100 patienter i 15 länder.

Vilka frågor återstår att reda ut kring nedkylning vid hjärtstopp?

Vi har i två studier visat att den typ av nedkylning som använts i många år inte ger de effekter som man trott och därför håller internationella riktlinjer på att ändras. Nu ska vi utreda om feberbehandling är av godo. Det samtidigt viktigt att poängtera att den nedkylningsbehandling som tidigare rekommenderats och använts i klinisk praxis startas flera timmar efter hjärtstoppet. Vi vet ännu inte om det skulle kunna ge gynnsamma effekter om nedkylningen startas omedelbart i anslutning till hjärtstoppet – under återupplivningen eller direkt efter att hjärtat startat igen. Dessa frågor skulle absolut behöva klarläggas för att definitivt avgöra nedkylningens roll efter hjärtstopp. Problemet är att ultra-tidig nedkylning är mycket svår att få till på ett effektivt och praktiskt genomförbart sätt, så den frågan måste undersökas och besvaras genom ett grundligt och systematiskt arbete; från laboratoriet hela vägen till den kliniska studien.

Vad hoppas du att forskningen ska leda till?

Vår förhoppning i gruppen är att stärka alla delar av hjärtstoppsvården så att patienterna som drabbas får effektiva behandlingar. Styrkan i en stor randomiserad klinisk studie är att man, utöver att besvara huvudfrågeställningen, kan koppla närliggande frågeställningar och få in pålitliga data som annars hade varit svåra att samla. Vårt fokus är primärt omhändertagandet när en patient som drabbats av hjärtstopp kommer till sjukhus: Hur ska hjärtat behandlas? Hur ska hjärnan behandlas? Vilka patienter vaknar? Och hur ökar vi möjligheterna för att patienterna ska kunna återgå till ett liv med god funktion och livskvalitet? Men i framtiden hoppas vi kunna samarbeta även med forskargrupper som fokuserar på den första delen i kedjan som räddar liv efter hjärtstopp. Det är ändå det omedelbara omhändertagandet som är avgörande för hur det skall gå – att någon larmar, startar hjärt-lungräddning och hämtar en hjärtstartare.